Tarsius

Nu är jag riktigt arg, jag är arg för att jag inte blir lämnad i fred.
Jag vill inte vara någon ikon, jag vill inte att människor blir galna och besatta av mig.
Jag vill inte vara med i någon tidning och prata om sex.
Var är våra riktiga förebilder?? Fråga dem, de som kan livet,.

Jag vill bara leva mitt liv, i fred och göra saker jag tycker om.
Jag vill ta reda påbvad jag vill göra, nå mina mål och leva med de jag älskar.

Så här sitter jagg i mina ill-turkosa raggsockor, sippar på mitt kaffe och min hampa-smouthie.
Dessa mail och måsten tar en massa energi ochh jag är helt slut.
Behöver hasa mig ut och över gården till tvättstugan och tvätta. Kul när det är klass 2-varning och skithalt.
Jag är bitter, sur och NU ringer de från katthemmet där det saknar folk. Bra, där är det lite normalare än i min bubbla.

Ses!

Först kom ingenting,
sen kom sorgen.
Djupt intill ligger sorgen in som skär ända in till benet.
Och ljuset strålar runt omkring, överallt flödar livet.
Ingenting når innanför skalet,
I världen spirar grönskan,
I mörkret frodas endast det onda,
Bryter ner det som vi trodde att vi hade.
Du är min älskade plåga,
Jag önskar att leva eller att dö,
långsamma sirapströga steg mot ingenting
ögonens rörelser ger en suddig bild av vad som finns utanför,
Vem slöjar mina ögon när svart blindhet finns så nära?

Bild tagen 09, redigerad nu idag.

Jag försöker, det går inte.
Jag förstår inte.
Kom och skaka mig, skrik, slå, för mig tillbaka.
Jag gråter luft, fryser känner fortfarande hur de klibbar sig fast.
Jag är inte korkad, jag pluggar och det känns hell fel.
Varför kan jag inte det det andra ser.
Jag ser krusningarna på havet, skriken ifrån de som drunknade.
Historian bakom det som faktiskt inte är mitt förän jag sett det.
Det skaver bort solen ifrån sommarstranden .
Skratten från de tjocka,sandiga små barnen blandas med skrik
De lever av kärleken och är lyckliga nu i studen.
Hur är det med den som levt livet klart?
Hur kan de överrrösta de levandes larm?

Jag sitter här med penna och papper och får inte ur mig ett vettigt ord.
Det är väl evigheter sedan du hörde nått ifrån mig, så du vet väl inte vad du ska tro.
Det har hänt så väldigt mycket och ändå ingenting.
Men att berätta om vardagen för dig är så viktgt för den är så himla fin.

Men vad är jag rädd för? Att du inte ska tycka om mig och att jag inte räcker till.
Vad är jag rädd för och vad är jag rädd för och vad är jag rädd för??
Att du inte ska släppa in mig och att jag inte duger till.
Jag vill skriva till dig om vad jag ser och vad jag gör.
Vad jag tar till mig och om vad jag känner.
Och när jag känner mig totalt utanför och jag tror  du skulle förstå mig.
Jag har alltid velat vara din vän. Jag har alltid velat nå dig, min syster.

Men vad är jag rädd för? Att du inte ska tycka om mig och att jag inte räcker till.
Vad är jag rädd för och vad är jag rädd för och vad är jag rädd för??
Att du inte ska släppa in mig och att jag inte duger till.

Det är val fan också att vi fått lära oss att alltid vara så perfekta.
Så att duktigheten skrämmer och hämmar oss och gör så att vi blir stumma och fega.
Att rädslan ska vara så fruktansvärt stor över att göra någon besviken så att det hindrar vårt språk att vara som människa, både stor och liten.

Så nu fattar jag pennan och skriver till dig om precis vad som faller mig på läppen.
Om bagateller och oceaner allt som hänt sen du for.
Nu är det längesen.
Huller om buller så ramla det ut och jag känner mig lycklig  som ett barn.
Bilder och tankar jag vill ge till dig syster, driver som en tidlös vattenkvarn.

Jag är inte rädd för, jag är inte rädd för, jag är inte rädd för att du inte ska tycka om mig och att jag inte räcker till.
Och jag är inte rädd för, jag är inte rädd för, jag är inte rädd för att
Att du inte ska släppa in mig och att jag inte duger till.
Att jag inte duger till..

Min längtan är en ocean!

Sjuka. Härliga. Ärliga.

Hala, normala.

1Orden kryper ur mig
som maskar som fått nog av ruttet kött
Var kommer dina ord ifrån?
Var vilar vi i när dgarana blir till is?
Vi lär varrandra att hata det vi dras till.
Barnet som älskar att bada i bubblorna,
rita i kondensen på badrumsspelgeln
hon älskar nu bara blod.
Fritt flödande rött, hon ritar i kondensen på badrumsspelgeln,
Barnet till den varma lärarinnan har blivit en kall snöstorm.
Sällan bryter vi regler, byter skepnad, drar oss fram i mörkret.
Kopia skriker vi efter de som lyckades lite bättre att nå upp till liv.



2Vi är inte hela men lagar oss med bitar av varrandra.
Sliter och biter loss stycken som vi tycker passar.
Vackra ord, vackra ögon i handen på en ny ägare,
Du är så varm, jag vill ha hela dig
Du är hel så länge du är min.
Vill ha dig fri, utanför båran miljövänliga kanibalism.
Jag är fri för att ingen ser nytta och värde i mitt.
Jag är lyckligast av alla glömda ruttnande kvarlevor,
Jag är olyckligast av de levande seende.

Jag kan inte hitta examinationsuppgiften på Mondo!!
Det är inte ens en vecka kvar!! 6 dagar har jag på mig att kratta ihop någonting vettigt men jag hittar varken uppgiften eller någon mall och mitt programm mjan inte göra ett vettigt notsystem vilet gör att jag inte kan följa formalia och därföv får stora, sorta avdrag poängmässigt.
Jag vill bara skrika och gråta.
Men jag slutar snart, jags ska studera konstvetenskap i vår. Hoppas, hoppasatt detgår bra nu.
Jag vill inte.
Jag tycker att religionshistoria låter mycket, mycket roligare. Men har inte fått någon information om det alls.
Jag vet inte. Jag vill veta mer om det jag är intresserad av.

Åh, jag vill bara att någon håller om mig hårt, hårt och bara vara min trygghet i några minuter.

Nu räddade en nyfunnen vän mig.
Må allt gott falla över honom i all tid så som snön vräker ner över Stockholm denna vinter!

Och nej, jag har inte gjort så mycket vettigt idag heller.
Fortfarande förkyld, men utan feber nu. Skönt, kanske jag man mota bort den och möta vännen och några till ikväll?
Det vore fint.
Ska försöka få in Linus nu och ta en varm dusch och sedan mängder av brygder.


Bild ifrån när jag var i Skåne över julhelgen.

Så.
Fred nu.
FRED NU!!!!

Precis.. Så ut till kyrkogården.
Jag måste bara gå, springa av mig lite.
Andas och ta med mig till dig. Spara lite till de gånger vi inte hinner andas.

Dagar kommer och dagar går.
Dagar läggs till varandra och blir snart till ett år.
Tag den dag som du får emot.

Tiden bidar och dagar går alldeles för fort, går för fört och går för fort.
De går för fort, för fort.
Gjort är gjort.
Vad som inte är gjort är inte gjort.

Kärlek kommer och kärlek går.
Lågan flämtar för dig som ger och för dig som får.
Tag den kärlek du får emot.

Gör det du vill just nu.. Just nu.
Tiden behöver dig.
Gör det du känner just nu, just nu.
Det går inte över, nej.

Längtan kommer och längtar går
Längtan trånar som mest ditåt där du aldrig når.
Tag den längtan du får emot tiden bidar och dagar går alldeles för fort.
Går för fort, går för fort de går för fort. för fort.
Gjort är gjort.
Vad som inte är gjort är inte gjort.



Bild av min vante med fantastisk vacker snö! *

Jag är så extremt trött...
Sovit 14 redan idag och ska snart gå och  lägga mig. Jag orkar ingenting och har jättesvårt att fokusera och vara effektiv.
Behöver jag säga att jag ligger efter i studierna??
Ja, det är mycket att göra nu. Det är hopplöst att läsa all littratur, jag somanar efter ett tag oavsätt.
Nu är jag lite förkyld men jag tror inte att min helt galna trötthet beror på det.

Ungefär såhär trött är lilla stora jag. Ungefär lika pank också.

Sov gott!

Som hon tagit med min webbcam..

Jag är hos Tess, bor här så länge.
Sade upp mig för att jag inte mådde bra i vad det förde med sig att bo inneboende på det andra stället.
Nu är jag ett riktigt fint boende på kornet.
Dyrare men värt det om jag kan få andas och känna mig bekväm.
Ska titta på det imorgon! Det låter alldeles för bra för att vara sant.
Det ligger väldigt nära mitt drömboende och centralt så att det skriker om det.
Värre är det med pluggandet eftersom jag aldrig kan få ro att sitta ner och ta upp det.
Jag mådde så fruktansvärt dåligt förut men det blir bättre.

Funderar starkt på att göra ett studieuppehåll eller avsluta detta för tillfället tills min vardag känns någorlunda stabil.
Jag vill inte behöva lida av dåliga studieresultat, indraget studiebidrag och låneavslag senare.
Nu söker jag jobb, och håller tummarna och andan.
Hoppas och önskar och tror att jag har en chans.
Det skulle kännas så otroligt skönt att ha den tryggheten. Och så skulle jag kanske ha råd att dansa på fritiden, och YOGA!!!
Absolut vill jag kunna sjunga och kunna betala någon för att läsa monolog med mig till våren.
Hoppas bara på jobb så att jag kan vara säker på jag har råd att bo kvar. Om det nu blir det stället.

Så, i Torsdags bars det sista in till rummet och nu på söndag ska allt ut igen.
3 flyttar på tre månader, jag är så slut i kroppen men än mer i knoppen.
vad som får mig att orka överhuvudtaget är viljan att kunna vara kvar, jag biter mig fast. Det finns inte så mycket förutsättningar till framtid om jag bor hemma.

Flyttbilen går på söndag.
Jag går av, eller så blir jag härdad.

Hon är inte stark.
Hon står inte upp för mig själv.
Hon har absolut inget självförtroende.
Hon vet inte vad hon vill.
Hon kanske tror att hon vet vad hon vill.
Hennes namns finns inte alt. betyder bitter.
Vilket hon kommer att bli när hon blir gammal.
Om hon lyckas bli gammal.
Hon är bara en skugga av vad som en gång rymde hela mig.
Inuti en liknande kropp rymdes min själ.


2008 Den "förvirrade stackars" tonåringen som nog aldrig varit gladare.


Bild slutet av 2010, igår.. Den "leende/grimaserande, välbalanserade, vuxna och mogna " kvinnan som bara skriver om döden och att allt är skit. Jätte rolig typ. Verkligen.


Se, så bra det går! "Det är roligt, vi är stolta över att du lyckats!" Men med vad då??
Att överleva? -Jo, det är jag också.
Någonstans långt inuti. Det sista som lämnar människan är hoppet sägs det. Jag måste tro det.

Och nu, är jag inte ensam i lägenheten längre. För jag spenderade min tid med att lipa, skaka och försöka organisera ett kaos istället för att dra. Bra jobbat. Nu ska jag försöka tassa iväg.
Måste ringa A också och ställa in.

Mannen i mitt liv bär handskar som luktar svett och plast.
Hans steg är ljudlösa, hans makt är fullkomlig.
Men sina kalla händer håller han om min midja,
han kysser luften ur mina lungor och han trycker ner mig på det fuktiga golvet.

Händerna kramar hårt runt mina axlar när han viskar att det är mitt eget fel.
Jag är hans och jag vet det, det är lätt för honom att döda mig.
Han går aldrig så långt, jag är hans docka.
Han kommer till mig när han vill leka, driver mig till vansinne.
Brtyer ner vad som är jag bit för bit.

När jag känner paniken klibba sig fast och skriket nästan nått ut,
då kommer han gående in genom dörren,
Jag ser hans simmiga döda ögon som får väggarna att krypa närmre.

Det finns ingenting som hjälper här.
Jag försöker blunda och viskar ord som ingenting betyder längre.
Hans kalla händer innanför handskarna håller om mitt ansikte.
Jag tvingas möta hans blick, han ler när de första tårarna rullar ner för min kind.

Han ställer sig tätt bakom mig, lägger huvudet mot min axel och håller mig tätt intill.
Han talar om vad han ser med sin hesa viskade röst.
Om allt det äckliga, fula, förnedrande och vanskapta som är jag.

Han leker med fingrarna i mitt hår på samma sätt som barnen.
Han låter handflatorna vila på mina axlar innan han bestämmer sig för att långsamt sluta dem kring min hals.
Jag vet att det är bäst så och önskar att jag kan få dö.

Jag vill aldrig vakna igen så det gör jag.
Solen går upp och han följer mig osynlig för världen.
Ett steg bakom går han och jag känner lukten av metall ifrån hans andedräkt.

Jag längtar bort, vart jag kommer finns han där.
Finns någon som kan hålla mig i sina varma armar och hindra honom från att komma så nära?
För jag är aldrig ensam, bara nästan.



Bilden: Dagen var kall men jag var varm i hjärtat och lycklig i själen.

Så, jag fick såklart inte jobbet.
Men det var ännu en erfarenhet det också.

Annars är jag deppig för att det känns helt hopplöst med rapporten och jag är inte nöjd med livet.
Jag kan inte skriva någonting av det som jag fått tag i under observationerna.
Lärarna säger helt fel saker och eleverna också.>.<
Jag kan inte lämna in det. Fast jag måste väl.
Ush, jag kan inte fortsätta med det här.
Det går inte.

Jag klippte mig idag.
Inte så stor skillnad men det så så mycket bättre ut i alla fall.
Det här blir jättetråkigt att läsa. För att egentligen vill jag inte skriva alls.
Jag vill bara skrika och slita sönder någonting, men det går inte för då skulle min hyresvärdinna vakna och undra vad jag gjorde.
Det går alltså så att säga "fetbort".
Jag vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra med all ångest.

Kall känsla första kvällen jag sov i rummet.

Fan ta dig om du åldras snabbare än vad jag gör.



Bild av minneslunden som jag tog för ett tag sedan.

Sorger det har jag och sorgsen det var jag.
Ända till livets slut, men det var så länge sedan nu.
Idag kan jag läsa vad reglerna ger oss jag spelar min roll väl.
Vi är alla illustrationer i boken om de som dog för att orka leva.
Så länge vi väljer säkerhetens tyngd var dag.

Det gör du och jag för våra barn säger vi.
Jag säger att vi inte vill se.
Inte utanför de som har det bra, vi är alla människor med samma värde.
Vi har det bra för att vi får följa andra som inspirerar oss.
Vi får lönen för jobbet vi hatar men inte kan vara utan.
Får jag hålla din hand när du håller andan?
Vi mår bra för att vi väljer att inte tro på livets förfall.

Du har gjort ditt, du valde att kväva drömmen för att orka leva.
Men du tror på en himmel och ett helvette.
För visst har du en gång varit ung.
Du vet att du visste då, det var sant att du kunde veta.
Men nu vet du bättre, du är ju ändå fri och har fått det bättre.
Vi måste förlåta de ungas naiva faser, de förstå en dag säger du.

Vi är bilderna som går i mönster.
Sagan följer mönster, min lilla prinsessa.
Vad jag älskade dig ända in i döden.
Där skildes vi åt.
Det är lättare att dö två gånger för att leva.
Mycket lättare än att leva för att en gång dö.

Vi var en gång två som älskade varandra.
Vi började en egen livsbok.
Vi är inte längre.
Jag älskade dig och du älskade mig, vi hade en saga.
Nu är vi andra och älskar varandra i döden.
Vi valde som alla de andra.
Samma, lika alla rikare i boken om de som dog för att orka leva.


Bild som jag tagit för drygt en månad sedan.

drömmer fortfarande, sömnen flyr.
Jag vaknar med tårar i ögonen.
Det går inte att glömma eller gömma utan att dö i själen.
Jag väljer att leva.
Det är farligare, det kommer att bli svårt.
Jag kan inte svika mig själv nu. :)

Jag förstår inte, det gör så ont och det går inte att beskriva.
Ett hav av tårar och det känns så jävla hopplöst.
Det är är en helvetisk ökenvandring jag gör och ibland önskar jag att det bara fick ett slut.
Helt ärligt, ingenting har gått bra hittills. Ingenting.

Om det finns en mening med livet så vill jag att den meningen kommer hit och anmäler sig nu på stört.
För jag orkar inte mer.

Om jag bara hade en någon som kunde förklara varför jag skulle plågas såhär så kanske jag skulle kunna acceptera det.
Jag vet att man har svackor men varför måste allt gå åt helvette? Kan man inte få dö då?
Det är bara det om saknas. Fast nej. Om jag visste att jag skulle dö om några dagar så skulle jag ju sluta kämpa med det som rör framtiden och då kunna lägga lite energi på att leva mer i nuet och kanske njuta rent av?
Och då skull det kännas bättre och det verkar inte vara vad som är meningen.
.

Idag avundas jag dem som har möjligheten att se bort och blunda.
Jag blir bara så arg! Rasande.
Jag hatar mig själv nu, jag föraktar mig själv för att jag känner såhär.

Det verkar som att det jag lever för förstöras och förfaller varje dag.
Jag har aldrig upplevt frukten av det jag gör jag vet bara hur det går om jag inte gör någonting. Det vore fint om jag kunde tro och vara religiös, då skulle jag hoppas på att komma till himlen eller någonting sånt.
Jag kan inte tro, det går inte. Jag är en spirituell människa och jag tror att allt har någon form av själ, men där tar det slut.
Men jag tror inte på någon gud.
Ofta önskar jag att jag kunde det, det verkar väldigt säkert.
Men helt ärligt så är det ju inte det jag vill ha, löftet om en bättre värld efter denna.
Jag vill att det ska bli bra här där vi lever. Det kanske är därför och det skulle kanske inte hjälpa.

Ilskan ger mig ingen energi längre.
Jag har släppt taget, kastat mig ut renast ut vad jag inte behöver och gjort plats för nytt. Och detta är mitt nya, det som tagit upp den platsen. Jag vågar släppa taget. Jag önskar mig och längtar efter någon form av uppvaknande, nya insikter.

Längtan efter ett slut på detta är väldigt stark. Vad som händer med mig sen det skiter jag fullständigt i bara de jag älskar har det bra.
Jag riskerar nog att styras av mina känslor alldeles för mycket.

En lång taggig väg leder till sist till frukten av vårat arbete.
(Tjolahopp, tjolahej! Nu känns det såå mycket bättre..)
Men bären är sura och bittra och jag likaså.

Jag skulle skriva att "Jag kan integöra det här utan dig" .
Men så blev det "Jag kan inte göra någonting själv".
Det säger ju en hel del.
Jag blev förskräckt
när jag märkte ad det stod.
Fast det är sant att det ör svårt att uträtta stora saker ensam, ensam är inte stark.
Men jag tror mig kunna lite själv.
Jag lever och klarar mig(?) ju nu.
Till och med bättre än någonsin kanske.
Nej, det var verkligen inte dethär jag skulle skriviit om egentligen här.
Nu blev det inte som jag tänkt mig.
Igen.