Tarsius

Det var så fint och helt underbart att få massage av Bozz!!! Tess var också där och hjälpte till.
De ger en form av behandling med någonting som kallas Regndroppsteknik. Massage med eteriska (äkta, äkta inte "fake-eteriska" som ofta inte är endast naturliga) oljor som i vissa delar droppas ner på kroppen och stryks ut.
Det är väldigt speciellt. Jag som annars älskar hård massage kunde njuta och slappna av och njöt av den lätta massagen.
Så häftigt. Jag kände kroppen, blev liksom mer kroppsmedveten än på mycket länge.
Jag måste säga att det var en wow-kännsla och jag hade inte kunnat föreställa mig effekten av den.
Jag kom dessutom underfund med en hel del "nytt" att:

* Jag vill arbeta med min kropp.
* Tro på min egen kraft är ett måste.
* Försöka se att det jag gör verkligen gör skillnad
* Våga erkänna  att jag gör någonting bra för omvärlden när jag kämpar för det
* Jag vill ha ett riktigt namn
* Någon har en låång väg kvar till att uppnå alla mål
* Bozz har en speciell plats i mitt hjärta.
- Officiellt??
Om jag följer vad jag kommit fram till så är det ett kristallklart ja.Varenda liten sak vi gör påverkar allt.


Hamnoi/Harmony, något att spinna vidare på kanske?
Tack!!
Jag har lite hopp

Jag är hos Tess, bor här så länge.
Sade upp mig för att jag inte mådde bra i vad det förde med sig att bo inneboende på det andra stället.
Nu är jag ett riktigt fint boende på kornet.
Dyrare men värt det om jag kan få andas och känna mig bekväm.
Ska titta på det imorgon! Det låter alldeles för bra för att vara sant.
Det ligger väldigt nära mitt drömboende och centralt så att det skriker om det.
Värre är det med pluggandet eftersom jag aldrig kan få ro att sitta ner och ta upp det.
Jag mådde så fruktansvärt dåligt förut men det blir bättre.

Funderar starkt på att göra ett studieuppehåll eller avsluta detta för tillfället tills min vardag känns någorlunda stabil.
Jag vill inte behöva lida av dåliga studieresultat, indraget studiebidrag och låneavslag senare.
Nu söker jag jobb, och håller tummarna och andan.
Hoppas och önskar och tror att jag har en chans.
Det skulle kännas så otroligt skönt att ha den tryggheten. Och så skulle jag kanske ha råd att dansa på fritiden, och YOGA!!!
Absolut vill jag kunna sjunga och kunna betala någon för att läsa monolog med mig till våren.
Hoppas bara på jobb så att jag kan vara säker på jag har råd att bo kvar. Om det nu blir det stället.

Så, i Torsdags bars det sista in till rummet och nu på söndag ska allt ut igen.
3 flyttar på tre månader, jag är så slut i kroppen men än mer i knoppen.
vad som får mig att orka överhuvudtaget är viljan att kunna vara kvar, jag biter mig fast. Det finns inte så mycket förutsättningar till framtid om jag bor hemma.

Flyttbilen går på söndag.
Jag går av, eller så blir jag härdad.

Hon är inte stark.
Hon står inte upp för mig själv.
Hon har absolut inget självförtroende.
Hon vet inte vad hon vill.
Hon kanske tror att hon vet vad hon vill.
Hennes namns finns inte alt. betyder bitter.
Vilket hon kommer att bli när hon blir gammal.
Om hon lyckas bli gammal.
Hon är bara en skugga av vad som en gång rymde hela mig.
Inuti en liknande kropp rymdes min själ.


2008 Den "förvirrade stackars" tonåringen som nog aldrig varit gladare.


Bild slutet av 2010, igår.. Den "leende/grimaserande, välbalanserade, vuxna och mogna " kvinnan som bara skriver om döden och att allt är skit. Jätte rolig typ. Verkligen.


Se, så bra det går! "Det är roligt, vi är stolta över att du lyckats!" Men med vad då??
Att överleva? -Jo, det är jag också.
Någonstans långt inuti. Det sista som lämnar människan är hoppet sägs det. Jag måste tro det.

Och nu, är jag inte ensam i lägenheten längre. För jag spenderade min tid med att lipa, skaka och försöka organisera ett kaos istället för att dra. Bra jobbat. Nu ska jag försöka tassa iväg.
Måste ringa A också och ställa in.

Jag vill bara veta vad som gäller.
Hur ska jag förhålla mig till saker och ting?
När man är två, då måste man få förstå. Jag bad bara om att få förstå, ett rakt svar.
Jag får en utskällning för att anklagelsen om att jag inte har fått ett rakt svar.
Vilket jag aldrig får och förmodligen aldrig kommer att få på någonting.
Jag inser det nu.
Jag ursäktar mig och ber om förlåtelse och menar att jag nog är trög.
-Och vill få det förklarat för mig igen.
Jag får ett utbrott och många personliga påhopp som svar.
Jag smyger, tassar på tå och är alltid på helspänn, jag går snart sönder.
Jag trodde att det skulle få ett slut men allt blir bara värre.
Jag vet inte vad jag kan göra. Det känns som att det sägs en sak men undantagen ifrån regeln är så många så att regalerna drunknar.
Jag hinner inte lära mig spelet innan reglerna ändra igen.
Jag sover inte och vågar knappt äta där jag bor.
Men jag ler mycket.
Jag skrattar.
Men nu är det bara jag här och det enda man hör är det ledsamma ljudet av mina hesa andetag när jag försöker dämpa gråten.
Fan, jag försöker ju allt jag kan!!
Jag smyger, tassar, ler, gör vad jag ska, anstränger mig för att vara så medgörlig som det bara går och vill att det ska fungera.
Jag går sönder!
Jag kan inte ens leva ett normalt liv.
Måste bort, fort.
Jag börjar undra om det finns någon plats för mig någonstans över huvudtaget.
Nu har jag en stor hög papper vid min sida och mascara i hela ansiktet som jag försöker tvätta bort.
Jag vågar inte gå ut ur rummet.
Nu är det tomt ett tag.
Jag får skynda mig att samla ihop det nödvändigaste och försöka smita ut.
Vad gör jag nu?

Det känns precis som en sång jag sjöng för länge sedan (Musikal dock, men texten är klockren). Mer än någonsin nu.
Another suitcase in another hall heter den.

Liten refräng nedan.
Fin låt, skillnaden är att karaktären som sjunger hade en partner som hon levde med.

So what happens now?
Another suitcase in another hall
So what happens now?
Take your picture off another wall
Where am I going to?
You'll get by, you always have before
Where am I going to?
Don't ask anymore

Åh, nu måste jag ta mig samman!!
Jag orkar inte vara kvar här, speciellt sen om någon timme då jag inte är ensam längre.

Jag skriver igen när jag kan.

Mannen i mitt liv bär handskar som luktar svett och plast.
Hans steg är ljudlösa, hans makt är fullkomlig.
Men sina kalla händer håller han om min midja,
han kysser luften ur mina lungor och han trycker ner mig på det fuktiga golvet.

Händerna kramar hårt runt mina axlar när han viskar att det är mitt eget fel.
Jag är hans och jag vet det, det är lätt för honom att döda mig.
Han går aldrig så långt, jag är hans docka.
Han kommer till mig när han vill leka, driver mig till vansinne.
Brtyer ner vad som är jag bit för bit.

När jag känner paniken klibba sig fast och skriket nästan nått ut,
då kommer han gående in genom dörren,
Jag ser hans simmiga döda ögon som får väggarna att krypa närmre.

Det finns ingenting som hjälper här.
Jag försöker blunda och viskar ord som ingenting betyder längre.
Hans kalla händer innanför handskarna håller om mitt ansikte.
Jag tvingas möta hans blick, han ler när de första tårarna rullar ner för min kind.

Han ställer sig tätt bakom mig, lägger huvudet mot min axel och håller mig tätt intill.
Han talar om vad han ser med sin hesa viskade röst.
Om allt det äckliga, fula, förnedrande och vanskapta som är jag.

Han leker med fingrarna i mitt hår på samma sätt som barnen.
Han låter handflatorna vila på mina axlar innan han bestämmer sig för att långsamt sluta dem kring min hals.
Jag vet att det är bäst så och önskar att jag kan få dö.

Jag vill aldrig vakna igen så det gör jag.
Solen går upp och han följer mig osynlig för världen.
Ett steg bakom går han och jag känner lukten av metall ifrån hans andedräkt.

Jag längtar bort, vart jag kommer finns han där.
Finns någon som kan hålla mig i sina varma armar och hindra honom från att komma så nära?
För jag är aldrig ensam, bara nästan.



Bilden: Dagen var kall men jag var varm i hjärtat och lycklig i själen.

Så, jag fick såklart inte jobbet.
Men det var ännu en erfarenhet det också.

Annars är jag deppig för att det känns helt hopplöst med rapporten och jag är inte nöjd med livet.
Jag kan inte skriva någonting av det som jag fått tag i under observationerna.
Lärarna säger helt fel saker och eleverna också.>.<
Jag kan inte lämna in det. Fast jag måste väl.
Ush, jag kan inte fortsätta med det här.
Det går inte.

Jag klippte mig idag.
Inte så stor skillnad men det så så mycket bättre ut i alla fall.
Det här blir jättetråkigt att läsa. För att egentligen vill jag inte skriva alls.
Jag vill bara skrika och slita sönder någonting, men det går inte för då skulle min hyresvärdinna vakna och undra vad jag gjorde.
Det går alltså så att säga "fetbort".
Jag vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra med all ångest.

Kall känsla första kvällen jag sov i rummet.

Jag vet inte vad jag ska välja för väg.
Vad är rätt för mig?
Till våren börjar jag läsa mina "Egna ämnen", vilket kan bli jättekul.
Men fortfarande: Är detta vad jag vill med mitt liv??
Annars så kan jag studera konstvetenskap till exempel.
...Eller söka och försöka komma in på en teaterfolkis. :)

Imorgon ska jag klippa av mig hår.
Och gå på en casting för Redken... :)
Men jag tror inte att de vill ha mig, men jag hoppas!!!
Det vore skönt.

Min bästa vän är just nu en varmluftsfläkt som sitter bredvid mig på golvet.
Det är skitkallt och studentlivet är sådär glamouröst som i böckerna du läser.
Idag hittades couscousotto på av mig... Risotto på couscous.. Jiipie..

Jag saknar att pyssla om någon och att krama luddig katt innan jag somnar om kvällarna.

Jag borde resa ut min kropp också, men idag har jag varit duktig faktiskt..hittills.
Ska få massage på onsdag av två filurer och då kommer jag att bli avslappnad och känna mig lite bättre hoppas jag.
Stressad är jag, för nu måste jag snart in med en rapport. Blä.


Offer för studier och kyla.. Har dock choklad (tjohoo!) men även för stora mått.
What to do?

Fan ta dig om du åldras snabbare än vad jag gör.



Bild av minneslunden som jag tog för ett tag sedan.

Sorger det har jag och sorgsen det var jag.
Ända till livets slut, men det var så länge sedan nu.
Idag kan jag läsa vad reglerna ger oss jag spelar min roll väl.
Vi är alla illustrationer i boken om de som dog för att orka leva.
Så länge vi väljer säkerhetens tyngd var dag.

Det gör du och jag för våra barn säger vi.
Jag säger att vi inte vill se.
Inte utanför de som har det bra, vi är alla människor med samma värde.
Vi har det bra för att vi får följa andra som inspirerar oss.
Vi får lönen för jobbet vi hatar men inte kan vara utan.
Får jag hålla din hand när du håller andan?
Vi mår bra för att vi väljer att inte tro på livets förfall.

Du har gjort ditt, du valde att kväva drömmen för att orka leva.
Men du tror på en himmel och ett helvette.
För visst har du en gång varit ung.
Du vet att du visste då, det var sant att du kunde veta.
Men nu vet du bättre, du är ju ändå fri och har fått det bättre.
Vi måste förlåta de ungas naiva faser, de förstå en dag säger du.

Vi är bilderna som går i mönster.
Sagan följer mönster, min lilla prinsessa.
Vad jag älskade dig ända in i döden.
Där skildes vi åt.
Det är lättare att dö två gånger för att leva.
Mycket lättare än att leva för att en gång dö.

Vi var en gång två som älskade varandra.
Vi började en egen livsbok.
Vi är inte längre.
Jag älskade dig och du älskade mig, vi hade en saga.
Nu är vi andra och älskar varandra i döden.
Vi valde som alla de andra.
Samma, lika alla rikare i boken om de som dog för att orka leva.


Bild som jag tagit för drygt en månad sedan.

drömmer fortfarande, sömnen flyr.
Jag vaknar med tårar i ögonen.
Det går inte att glömma eller gömma utan att dö i själen.
Jag väljer att leva.
Det är farligare, det kommer att bli svårt.
Jag kan inte svika mig själv nu. :)

Det har gått en tid sedan sist.
Jag har flyttat, och är inneboende.
Bor nu glassigt nära stan, typ flyttade från Söder till Öster.
Men Söder ligger såklart närmast hjärtat.
Vad som har hänt sedan sist är att massor, massor, massor av saker anfaller mig och att nyårsplanerna riskerar att gå åt helvette.
Men det får jag ta itu med.

I helgen så var jag på Wellness mässa på Balettakademien och slappnade av och hade det bra med Tess, Em,  B/R & D mfl.
Fantastiskt. Med mig hem hade jag massa trevlig information, mindre ont i kroppen (det kändes som att jag hade burit mycket mer på vägen dit fast det var precis tvärt om!!!!!), ett snyggt yoga-linne och ren eterisk citronolja och pepparmyntsolja som Em rabatterade alldeles för mycket.
Av andra anledningar så är hon en person som man älskar från första stund.

Hur det gått med tentan vet jag inte än. Vet inte om jag vill veta heller.
Jag försöker släppa taget om saker jag inte har makt att påverka och inte stressa upp mig så hysteriskt.
Men det är svårt.

Idag så var jag på ett morgonseminarium och jävlar...
Jag blev inspirerad, jag förstod inte allt men känner att det finns hopp om att klara att skriva avhandlingsrapporten. Nu när jag tänker på hur inspirerad jag blev så sitter jag här och skrattar för mig själv. Inte för att det föreläsningen speciellt roande, för det var den inte. Intressant är ett bättre ord.

Mycket beror på att föreläsaren har "Miss Nöjds" ögonbryn fast påmålade i ljusbrunt.
Och dessutom har hon stil, dräkt och klackar.
Tummen upp säger jag och gillar ännu mer att hon är kunnig och vill någonting med vad hon gör.
Min vän O säger"Ja, det var ett stiligt fruntimmer.."
Han är den enda som jag känner som hittills använder ordet stilig för att beskriva en kvinna.

Inspirationen blev texter och små improvisationssnuttar när jag väntade på en avi för att kunna gå och hämta ut min kurslitteratur.
Kreativt flow tills jag somnade rakt över sängen som en trasa. Tjoho.

Dock kom inte avin, och jag börjar känna paniken klibba sig fast.
Fasen, allt ska vara klart snart!!!!!
Men som sagt jag ska försöka att inte lägga energi på att stressa och spänna mig för saker jag inte kan påverka.

Jag önskar att jag hade råd att gå på kvällskurser på BA och Yoga någon gång i veckan åtminstone.....
Önskar mig det i Julklapp, hahaha!

Jag tänkte bjuda på vackra höstbilder som jag tagit med hittar inte kabeln för att ladda över dem ifrån kameran.
Den måste ha blivit kvar i lägenheten eller kommit bort i flytten.

Ni får en bild på Miss Nöjd istället. Lite suddig men ögonbrynen syns!

Ta hand om världen.