Tarsius

Drömde det sorgligaste någonsin i natt.
Jag kyssde en stor del av mitt liv farväl. En passionerad kyss, med tårar i ögonen. Jag ville hålla fast vid det gamla, ta med mig eller bara ha kontakt.
Men det gick inte och livet och jag skildes åt gråtande. Hon var besviken på mitt val av väg i livet och tyckte att jag kunde stannat kvari det om jag hade räckt till.
Ganska symboliskt.

Nog saknar jag det allt. Det gör ont och jag vet inte om jag gör rätt.
Love is never gone as we travel on, love's what we'll remember.
Wish me luck, the same to you.

Idag gick jag upp astidigt, närmare bestämt klockan 07.00.
Då tog jag tunnelbanan för att skriva in mig på mentalsju, eh jag menar Lärarhögskolan. Gud vet varför.
Det vimmalde av glada förvirrade och förvånansvärt unga människor där, tyvärr mestadels flickor...
Jag pratade lite med en av tjejerna som jag hjälpte att hitta.
Hon ville bli specialpedagog, trevligt tycktre jag.
Men det värsta är att många inte har en aning om varför eller om de verkligen ska bli detta för att de verkligen vill arbeta med ungdommar och barn.
Trist. Och det var bara Lärarnas Riksförbund där på plats, Lärarförbundet var inte där. Vilket resulterar i att alla går med i LR som bara tillåter akademiska lärare att vara med.
Så, det blir aoutomatiskt minst två fackförbund på var skola eftersom LR utesluter tex fritidspedagoger, förskolelärare och andra ickeakademiker ifrån sitt förbund.
Och det vet inte de som är studenter på skolan, för de får vara med så länge de utbildar sig.
Fan vad trött jag blir.
Tillsvidare skiter jag i det. Provocerad av en smörig stekar mattelärare som flirtade med mig ifrån LR gick jag till tunnelbanan i regnet, bittert vägvisande en annan regndränkt bilvande lärare.  Era fanor äro falska!!
Han lovade att LR skulle stå utanför lunchrummet varje torsdag, alla får vara med. Deras fanor äro falska!!
*suck*


I kväll så var jag, mormor och Tess och såg Noshörningen. Sjukt bra!!
Utsökt skådespel som behagade och berörde mitt kräsna inre. ;)
Men efter en förfärlig första dag på Universitetet så fick jag lite ångest efter att ha tackat nej till teaterutbildningen.

Jag säger som mormor sa: Det var för grundligt och jag hade inte fått ut någontign av att görsa tilllitsövningar och kasta bollar. Jag fick nog av det för fyra år sedan.
Nu vill jag mer. Mycket mer. Frågan är om det blir någonting alls.. Usch, hemska tanke.

Hoppas att jag får ut någonting av att läsa Samhälle, kultur och inlärning då. Det heter den första kursen. Och jag ska ut på Arbetsplatsförlagd utbildning väldiggt snart. Aldeles för snart tycker jag. Det går ut på att man ska vara på en skolan med en speciellt utsedd klass eller lärare och undervisa/ lära sig att undervisa mm.
Nästa kurs är typ... klassrumsmiljö eller någonting sånt.

Jag vill ju läsa religonsvetenskap!! NU... Inte senare, det är ju mitt ingångsämne.

Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte lesnar på det här innan det är dags för det.

Jag är en ung kvinna, (det är man nog om man är dryga 19 år) även om det inte känns så.
Vissa gamla människor känner i kroppen om det är oska på gång eller oväder. Det gör jag också. Surt läge.
Äh, det är inte bara det fysiska. Jag är formad, för att må bra så blev jag vuxen ganska fort(Inte präktigt mogen, det sa jag inte. Det är jag verkligen inte någonstans!). Det behövdes, och i paketet följde min effektiva personavläsning med. Jag känner av anda ganska bra, det lärde jag mig den hårda vägen.
Det gjorde ont. Psykiskt och fysiskt.
Men det som inte dödar härdar? Eller vad var det som de elaka vuxna brukade säga (de var kanske bara oföstående, eller så kom det alltid vid fel tillfällen då det gör jävligt ont när man skrapat upp knäna eller blivit misshandlad och ljugit om att trilla i trappan?).
Låter jag bitter?
Jag är nog lite bitter, jag ska jobba på det.

Jag är ganska vettig innuti (jag önskar det) även om jag nog verkar lite knäpp på utsidan.
Komplettering av mig själv helt enkelt!
Eller så är det så att det som jag tycker är vettigt i mig inte syns?
Nej det syns inte utåt.
Utåt har vi skal.
Vi har inte valt.
Vi kan forma men det är skit samma för ingen bryr sig om det när det kommer till kritan (om de är vackra innuti).

Men man kan känna sånt. Se det med hjärtat eller kanske själen.
Jag ser människor som jag lär känna med ett "filter" där vad de gör och hur de är färgar. De som gör bra saker och är "goda" blir till exempel vackrare.
Det som jag första gången sett med ögonen stämmer inte med den bilden jag har idag av samma människa. Och jag längtar efter att få sluta de ögonen för alltid. Och bara se individer, personer,själar med hjärtat eller med själen.

Ibland så känner jag att träden har mer vett och förstånd där de står. Fasta med rötter, formade av livet och miljön. Böjer sig i vinden, men står allt som oftast kvar. Stadigt.

När jag är glad och lycklig som jag är nu så känner jag att jag har hur mycket som helst att ge. Jag blir lite ledsen när jag känner att jag har mer att ge andra människor och djur än vad som går.
Det är nog en form av kärlek.

Men när jag mår dåligt så känns allt hopplöst och jag kan bli skitsur när någon glömmer/struntar i  att tex källsortera, eller vad de äter osv.  Och då ska vi inte tala om vad de gör medveet mot varrandra.
I de perioderna undviker jag nyheterna och slänger tidningen. För att orka fortsätta göra så gott jag kan utan att det känns hopplöst.

Jag vill hjälpa allt och alla (jag vet att det inte går!!! Jag vet..) och försöker att leva så att så många som möjligt mår bra. Jag är nog i allmänhet ganska utilitaristisk av mig och det har format min livsstil. Fast jag räknar in djurens välbefinnande och det mesta.

Såg gräs idag, aldeles grönt. Så vackert i sin enkelhet. Vackert när jag såg det med ögonen och rent. Jag tror att allt har så mycket själ som det har möjlighet att ha. Allt har nog någon form av själ, mer eller mindre. Men du kanske har mer själ än en strumpa eller en plastmugg.



Jag tog en bild på det aldeles grön-gröna gräset i min mosters trädgård i eftermiddags. Vackert eller hur?

Igårnatt fikade jag och Misty närjag kom hem ifrån en mysig middag med mormor och Tess.
Jag lurade in henne i köket, kokade te och skrev lite kort. Hon satt på fönsterbrädan och åt tonfisk.
Sedan pratde vi lite och jag gav henne borsten så att vi kunde reda ut hennes rufs.
Då blev hon lite lugnare och vi hade det jättemysigt.
Jag tror att hon är lite osäker påom hon ska lita på mig eller inte. Hon litar iof inte på någon.
Men hon är verkligen speciell.

Nu har jag flyttat in och ska sova andra natten i lägenheten.
Det mesta är upppackat, jag har fullt av bra mat i köket osv.

Samma dag som jag flyttade in flyttade även Misty in, min rumskompis. Hon gick och lade sig på sängen och somnade direkt. Då tyckte hon att det var lugnt och bra. Sedan kom hon på att man nog borde ha lite inflyttningspanik och liga bakom kuddar, och gömma sig bakom bokhyllor och sånt.
Jag förstår henne och hade absolut gjort likadant om det inte vore för alla måsten.

Nu ligger hon däckad under badkaret men nosen i avloppsbrunnen. Om hon inte flyttar på sig till imorgon så måste jag montera ner hela jävla badkaret (igen) och pilla fram henne.
Uh, hon kommer att lukta illa och vara ruffsig. Men hon är väldens gulligaste tjej och gör aldrig någon väsen av sig trotts att hon har lite udda vanor och intressen. Oh, nu kikade hon ut ur badrummet för att kolla var knattrande ifrån tangentbordet var för någonting.
Jaha, hon gav mig en blick och vände tillbaks till avloppet underbadkaret.

De första dagarna var det som att ha någon psykiskt närvarande person, men inte fysiskt.
Jo, jag såg att hon använde toalätten, att  hon varit i köket och ätit och druckit, skräpade ner mm.
Men man såg nästan aldrig henne om man inte vred nacken ur led och ålade in under soffan eller bokhyllan.
Det gjorde jag ju självklart. Men det är underligt.

Det är ju inte att hon inte tycker om att vara social, hon tar bara inte initiativ till det själv. Hon har inte social fobi, jag lovar. Men hon är väldigt mån om att inte störa någon och gör inte mycket väsen av sig.
Men jag gillar henne verklgen och jag troratt vi kommer att bli myket goda vänner.
Jag trivs förvånansvärt bra med att ha någon annan runtsmygande i boet.

Nu håller jag på att packa det sista inför flytten.
Det känns bra, men konstigt.
Jag ska åka på fredag eller lördag om det går som det ska. Det hade förståss varit helt fantastiskt att hinna med en sånglektion innan jag åkte. Suck..Underbara drömmar.. Det hinner jag nog inte just nu.

Jag är stressad för att jag har fått så lite information inför terminsstarten, men så fort jag kommer "hem" så ska jag ta mig ut till Frescati och kolla läget.
Jag håller på att byta bank mitt i allting occh adressändrar så att alla överföringar osv kommer in på fel bankkonto och under tiden kommer varken mitt gamla eller nya visa att fungera som det ska. Dessutom hinner allt komma till fel adress. Fan. Hoppas verkligen att det viktiga kommer till lägenheten och inte ut till mina föräldrars hus.

Ekonomiskt kaos. Psykiskt kaos. -Jag kommer att lösa det.
För att jag kan och inte hittar några andra acceptabla alternativ än att hitta en lösning.

Jag och Drea har ett projekt, hon ska höja sitt betyg i idrott och jag ska komma i form. Vilket betyder jogging/löpning 3gr i veckan. I alla fall för mig, jag behöver det för att må bra.
Jag känner att jag vill ha tillbaks min forna smidighet igen. Jag skulle nog vara mer nöjd med att leva i min kropp då.

Vi ska dessutom bli en sjukt bra duo och sitta och spela och sjunga helt utan hack och långa pauser till nästa sommar. Sitta och sjunga och spela parker bara för att det är kul!.....Och för att vi är bäst..

Nu är det sovning på schemat. Jag har ställt klockan och måste upp, Drea får sova längre för att hon är fri, har sommarlov och behöver det. Jag ska väcka henne försiktigt med frukosten klar och låta henne ta det lugnt på morgonen medan jag fnattar runt och fixar..
God natt!

så är Drea här snart vilket är bra för att jag kommer behöva hennes stöd när jag fyller första väskan.

Jag kommer att använda min blogg till att skirva lite om mitt liv när jag har flyttat. Den kommer att lämnas ut till människor som jag tycker om. Och människor som jag tror på. Och de som jag känner att det är okej att de läser vad jag skrivit. Bara de, ingen annan.

Så snälla du, var försiktig med mig och dela inte detta med någon som kan skada mig.
För jag orkar inte det helt enkelt.
Prata inte med mina vänner om det du läser, alla har inte adressen till min blogg.

Inte för att jag vill utesluta någon egentligen. Men för att jag har haft problem med så väldigt människor dom går långt för att kontrollera mig. Leva mitt liv. Det är obehagligt och jag är rädd för  att uppleva det igen.
Men det är inte du om du hittat hit, då är du en behaglig människa som jag tyker om. :) Och framför allt vågar låta läsa mina texter.

Jag tog en ofrivillig paus i mitt skrivande för att jag var i Stockholm och blev kvar där. I en månad utan att kunna skriva.
Men det var bra, jag är glad och redo att bli älskad tillbaks för den jag är. Lite mer i alla fall. Jag btror inte att jag var det för 37 dagar sedan då jag skrev här sist. Nu har jag så mycket mer att ge. Jag vet att det är så, för att det känns.

Jag ska flytta dit, till Stockholm. Så fort jag har packat klart alla väskor och städat ur mitt flickrum.
Nycklarnas tyngd känns bra i handen, och jag har ingen aning om vart de leder.

På två panikfyllda dagar löste jag den "hopplösa boendefrågan", men fy vad jag var stressad innan dess. Jag lånar en lägenhet, en etta första tiden och i november flyttar jag till ett rum på gärdet. Det kommer att bli skitbra! Till våren flyttar jag tilbaks till lägenheten, och ni ska veta att jag har en livtid av minnen där. och det är nära till det som varit avlägset så länge, och till de älskade levande och döda.

Dessvärre långt bort ifrån att sjunga högt ensam i havet mitt i natten, springa genom skogen tidigt, tidigt om morgonen. Vandra till Stens huvud, lyssna till åkraranas viskningar. Plocka vilda hallon, gå på äventyr med vilda vänner! Ligga på marken och lyssna på ljuden med skygga vänner. Jag kommer att sakna er!

Det värsta är att jag kommer långt bort ifrån att höra min lilla älskligskatt fnurra (hon kan inte spinna, så hon fnurrar) i mitt öra, känna hennes mjuka tassar i ansiktet på morgonen när hon väcker mig med sin morgonsång. Hon sjunger starkt, och hon hämtar nallar som hon tycker att jag borde passa medan hon, lejoninnan går på jakt efter matskålen eller fjärilarna i trädgården. Och jag kommer att sakna honom också, mycket mycket. Du vet, Ludde den försiktiga, långsamma, lilla, tungt suckande, välvilliga katten med aldeles för många tår för att inte vara han.
Jag skulle inte ta er ifrån varrandra, små stora vänner. Eller ifrån erat paradis och palats.
Ni ska vara fria på landet. Jag ska vara fri i staden.

Det är värst för att människor kan hälsa på i staden, prata i telefon, ha facebook. Det kan inte mina katter, för att det ska vara så. Men det gör lika ont i mig för det.