Tarsius

Jag sitter här med penna och papper och får inte ur mig ett vettigt ord.
Det är väl evigheter sedan du hörde nått ifrån mig, så du vet väl inte vad du ska tro.
Det har hänt så väldigt mycket och ändå ingenting.
Men att berätta om vardagen för dig är så viktgt för den är så himla fin.

Men vad är jag rädd för? Att du inte ska tycka om mig och att jag inte räcker till.
Vad är jag rädd för och vad är jag rädd för och vad är jag rädd för??
Att du inte ska släppa in mig och att jag inte duger till.
Jag vill skriva till dig om vad jag ser och vad jag gör.
Vad jag tar till mig och om vad jag känner.
Och när jag känner mig totalt utanför och jag tror  du skulle förstå mig.
Jag har alltid velat vara din vän. Jag har alltid velat nå dig, min syster.

Men vad är jag rädd för? Att du inte ska tycka om mig och att jag inte räcker till.
Vad är jag rädd för och vad är jag rädd för och vad är jag rädd för??
Att du inte ska släppa in mig och att jag inte duger till.

Det är val fan också att vi fått lära oss att alltid vara så perfekta.
Så att duktigheten skrämmer och hämmar oss och gör så att vi blir stumma och fega.
Att rädslan ska vara så fruktansvärt stor över att göra någon besviken så att det hindrar vårt språk att vara som människa, både stor och liten.

Så nu fattar jag pennan och skriver till dig om precis vad som faller mig på läppen.
Om bagateller och oceaner allt som hänt sen du for.
Nu är det längesen.
Huller om buller så ramla det ut och jag känner mig lycklig  som ett barn.
Bilder och tankar jag vill ge till dig syster, driver som en tidlös vattenkvarn.

Jag är inte rädd för, jag är inte rädd för, jag är inte rädd för att du inte ska tycka om mig och att jag inte räcker till.
Och jag är inte rädd för, jag är inte rädd för, jag är inte rädd för att
Att du inte ska släppa in mig och att jag inte duger till.
Att jag inte duger till..

Min längtan är en ocean!

Sjuka. Härliga. Ärliga.

Hala, normala.