Tarsius

Sorger det har jag och sorgsen det var jag.
Ända till livets slut, men det var så länge sedan nu.
Idag kan jag läsa vad reglerna ger oss jag spelar min roll väl.
Vi är alla illustrationer i boken om de som dog för att orka leva.
Så länge vi väljer säkerhetens tyngd var dag.

Det gör du och jag för våra barn säger vi.
Jag säger att vi inte vill se.
Inte utanför de som har det bra, vi är alla människor med samma värde.
Vi har det bra för att vi får följa andra som inspirerar oss.
Vi får lönen för jobbet vi hatar men inte kan vara utan.
Får jag hålla din hand när du håller andan?
Vi mår bra för att vi väljer att inte tro på livets förfall.

Du har gjort ditt, du valde att kväva drömmen för att orka leva.
Men du tror på en himmel och ett helvette.
För visst har du en gång varit ung.
Du vet att du visste då, det var sant att du kunde veta.
Men nu vet du bättre, du är ju ändå fri och har fått det bättre.
Vi måste förlåta de ungas naiva faser, de förstå en dag säger du.

Vi är bilderna som går i mönster.
Sagan följer mönster, min lilla prinsessa.
Vad jag älskade dig ända in i döden.
Där skildes vi åt.
Det är lättare att dö två gånger för att leva.
Mycket lättare än att leva för att en gång dö.

Vi var en gång två som älskade varandra.
Vi började en egen livsbok.
Vi är inte längre.
Jag älskade dig och du älskade mig, vi hade en saga.
Nu är vi andra och älskar varandra i döden.
Vi valde som alla de andra.
Samma, lika alla rikare i boken om de som dog för att orka leva.


Bild som jag tagit för drygt en månad sedan.