Tarsius

Ryssland.. är det inte lite romantiskt med ryska, vodka, iskalla vintrar, stämningen??
Annars ligger Japan bra till.. Om jag skulle bli kär i ett land då. Nu kollade jag lite till... Och ja Ryssland är helt klart ledande.. Tyvärr fanns inte Island med. Isländska är sjukt vackert... Men vad jag är romantisk, tur att jag inte har någon partner som är som jag. Jag hade flippat ut. Iof så hade jag veta hur jag fungerade.
Hmm, dessutom måste jag testa ljusbrun eyeliner någon gång. Flytande.

Hmm... Flummigt inlägg.
Samanfattning

• Förälskad i Ryssland
• Ska prova nya make up stilar
• Skärpa sig och gå och lägga sig innan tankarna blir såhär luddiga!

Sov gott!

Jag har dragit mig ur min lilla höstdepression mer eller mindre.

Jag kan se det vackra i löven som faller som konfetti till hyllning för hösten. Jag har aldrig tyckt så mycket om hösten, men jag älskar det här. Det kan bero på att jag hatar att frysa och nu har mer underhudsfett än förr. ;)
Men jag hoppas att jag kommer i ordning med min kropp och mig själv snart. Jag har en massa bra mat hemma så det gör det svårare att äta fel.
Nu sitter jag och lyssnar på Hiram Bullock och njuter, han är så grym. Jag kommer ihåg när jag såg honom för första gången på Stockholm Jazz. Jag var fascinerad, och är det fortfarande. Denna man som en boll på långa ben skuttade runt i lack catsuit och var grym med sin gitarr. Dessutom älskar jag hans röst. :)
Nu bär det av på en långpromenad på skogskyrkogården!

Bild ifrån igår då jag fick pussar av Misty.
Ha det bra i höstvädret!

Tummen upp för museipedagogiken!!
Snacka om att vi hade tur, vi fick inte postmuseet... utan Livrustkammaren!
Sån jäkla tur man kan ha! jag hoppade dessutom två meter då jag hittade en kappa (inte så snygg, men ändå) som ugusta Lundin hade gjort. Alla som känner mig vet om att jag är lite störd och kan typ...allt om henne och har en del plagg av henne. Första kvinnan i Sverige att vara storförmögen egen företagare med att skpa haute coture. Bundis med Worth.
Jag är sjukt inspirerad. Och gissa vad? Tills jag är klar med projektet har jag fribiljett som gäller obegränsade gånger!!! Hehe... Gissa var ni hittar mig min kommande lediga vecka??


Sov gott!

Läget är lågt.
Jag tyckte att de första dagarna av utbildningen varit förvånadstvärt hemska. Men en man är väldigt bra där, han undervisar min grupp i Samhälle, kultur och inlärning. Jag gillar honom han är tre meter lång, gammal och full av energi och undervisar skitroligt.
Jag var glad och nyfiken och kände mig peppad, i början.
Jag tror inte att jag blir lärare. jag tror inte att jag blir någonting och det är hemskt.
Önskar bara att en av mina vänner som jag tycker mycket om skulle höra av sig hon lovat. Bara det skulle betyda mycket. Jag vet inte vad jag håller på med eller vart jag är påväg.
Det känns som att jag sviker mig själv och jag tappar kanske vem jag är snart. Jag är rädd för det.
Jag vill bli påmind.


Vi skas göra en redovisning i grupp om vars en bok som vi läser. Eftersom jag redan deppat ihop och jag vet att ingen annan i min grupp vill läsa den så valde jag Ann Heberleins "Det var inte mitt fel!".
Jag har inte läst någonting som hon skrivit förut och därför tror jag att det kan ge mig någonting även om jag inte är ett fan av henne precis.

Min grupp är bra människorna i den verkar väldigt vettiga, de blir säkert toppenlärare. De är historie och samhällsinriktade alla utom den yngste killen 23år och lilla jag, vi läser religion. Alla andra är runt 30 (en av dem har redan barn...) och känner det som någon sorts kall.

Jag tänkte köpa kurslittraturen idag och handla lite för detta är min enda lediga dag, men det sket sig. För att någon har skimmat mitt kort och tagit alla mina pengar. Så, nu är jag inte gladare. banken strulade och sket i att ringa upp för att tanten ville gå hem istället. Men Polisen var snäll och hjälpte mig med min anmälan.
Nu återstår bara att klara sig med mat och sånt resten av månaden, kul. Och jag kan inte plugga för jagb har inte pengar till böcker. Och nej, de är så speciella så att bibblan inte har dem.
Jo, två av dem. Men de behöver jag inte än.
SÅ jag var deppig förut och nu är jag bara trött och ledsen. Och känner hur patetisk min tillvaro är och hur löjligt martyrigt det låter när jag skriver.
Men jag kanske får ut någonting av denna ekonomiska krach också... Tex så kan jag inte äta någonting onyttigt, för jag har kinta pengar till det (å andra sidan så inns det inte pengar till mat eller diskmedel heller)! Jiiipie...

Jag längtar till stället där jag tog denhärbilden.


Men jag ska gå till min mosters lilla kollonistuga istället med marmeladen jag gjorde förra veckan.

Drömde det sorgligaste någonsin i natt.
Jag kyssde en stor del av mitt liv farväl. En passionerad kyss, med tårar i ögonen. Jag ville hålla fast vid det gamla, ta med mig eller bara ha kontakt.
Men det gick inte och livet och jag skildes åt gråtande. Hon var besviken på mitt val av väg i livet och tyckte att jag kunde stannat kvari det om jag hade räckt till.
Ganska symboliskt.

Nog saknar jag det allt. Det gör ont och jag vet inte om jag gör rätt.
Love is never gone as we travel on, love's what we'll remember.
Wish me luck, the same to you.

Jag är en ung kvinna, (det är man nog om man är dryga 19 år) även om det inte känns så.
Vissa gamla människor känner i kroppen om det är oska på gång eller oväder. Det gör jag också. Surt läge.
Äh, det är inte bara det fysiska. Jag är formad, för att må bra så blev jag vuxen ganska fort(Inte präktigt mogen, det sa jag inte. Det är jag verkligen inte någonstans!). Det behövdes, och i paketet följde min effektiva personavläsning med. Jag känner av anda ganska bra, det lärde jag mig den hårda vägen.
Det gjorde ont. Psykiskt och fysiskt.
Men det som inte dödar härdar? Eller vad var det som de elaka vuxna brukade säga (de var kanske bara oföstående, eller så kom det alltid vid fel tillfällen då det gör jävligt ont när man skrapat upp knäna eller blivit misshandlad och ljugit om att trilla i trappan?).
Låter jag bitter?
Jag är nog lite bitter, jag ska jobba på det.

Jag är ganska vettig innuti (jag önskar det) även om jag nog verkar lite knäpp på utsidan.
Komplettering av mig själv helt enkelt!
Eller så är det så att det som jag tycker är vettigt i mig inte syns?
Nej det syns inte utåt.
Utåt har vi skal.
Vi har inte valt.
Vi kan forma men det är skit samma för ingen bryr sig om det när det kommer till kritan (om de är vackra innuti).

Men man kan känna sånt. Se det med hjärtat eller kanske själen.
Jag ser människor som jag lär känna med ett "filter" där vad de gör och hur de är färgar. De som gör bra saker och är "goda" blir till exempel vackrare.
Det som jag första gången sett med ögonen stämmer inte med den bilden jag har idag av samma människa. Och jag längtar efter att få sluta de ögonen för alltid. Och bara se individer, personer,själar med hjärtat eller med själen.

Ibland så känner jag att träden har mer vett och förstånd där de står. Fasta med rötter, formade av livet och miljön. Böjer sig i vinden, men står allt som oftast kvar. Stadigt.

När jag är glad och lycklig som jag är nu så känner jag att jag har hur mycket som helst att ge. Jag blir lite ledsen när jag känner att jag har mer att ge andra människor och djur än vad som går.
Det är nog en form av kärlek.

Men när jag mår dåligt så känns allt hopplöst och jag kan bli skitsur när någon glömmer/struntar i  att tex källsortera, eller vad de äter osv.  Och då ska vi inte tala om vad de gör medveet mot varrandra.
I de perioderna undviker jag nyheterna och slänger tidningen. För att orka fortsätta göra så gott jag kan utan att det känns hopplöst.

Jag vill hjälpa allt och alla (jag vet att det inte går!!! Jag vet..) och försöker att leva så att så många som möjligt mår bra. Jag är nog i allmänhet ganska utilitaristisk av mig och det har format min livsstil. Fast jag räknar in djurens välbefinnande och det mesta.

Såg gräs idag, aldeles grönt. Så vackert i sin enkelhet. Vackert när jag såg det med ögonen och rent. Jag tror att allt har så mycket själ som det har möjlighet att ha. Allt har nog någon form av själ, mer eller mindre. Men du kanske har mer själ än en strumpa eller en plastmugg.



Jag tog en bild på det aldeles grön-gröna gräset i min mosters trädgård i eftermiddags. Vackert eller hur?

Nu håller jag på att packa det sista inför flytten.
Det känns bra, men konstigt.
Jag ska åka på fredag eller lördag om det går som det ska. Det hade förståss varit helt fantastiskt att hinna med en sånglektion innan jag åkte. Suck..Underbara drömmar.. Det hinner jag nog inte just nu.

Jag är stressad för att jag har fått så lite information inför terminsstarten, men så fort jag kommer "hem" så ska jag ta mig ut till Frescati och kolla läget.
Jag håller på att byta bank mitt i allting occh adressändrar så att alla överföringar osv kommer in på fel bankkonto och under tiden kommer varken mitt gamla eller nya visa att fungera som det ska. Dessutom hinner allt komma till fel adress. Fan. Hoppas verkligen att det viktiga kommer till lägenheten och inte ut till mina föräldrars hus.

Ekonomiskt kaos. Psykiskt kaos. -Jag kommer att lösa det.
För att jag kan och inte hittar några andra acceptabla alternativ än att hitta en lösning.

Jag och Drea har ett projekt, hon ska höja sitt betyg i idrott och jag ska komma i form. Vilket betyder jogging/löpning 3gr i veckan. I alla fall för mig, jag behöver det för att må bra.
Jag känner att jag vill ha tillbaks min forna smidighet igen. Jag skulle nog vara mer nöjd med att leva i min kropp då.

Vi ska dessutom bli en sjukt bra duo och sitta och spela och sjunga helt utan hack och långa pauser till nästa sommar. Sitta och sjunga och spela parker bara för att det är kul!.....Och för att vi är bäst..

Nu är det sovning på schemat. Jag har ställt klockan och måste upp, Drea får sova längre för att hon är fri, har sommarlov och behöver det. Jag ska väcka henne försiktigt med frukosten klar och låta henne ta det lugnt på morgonen medan jag fnattar runt och fixar..
God natt!

så är Drea här snart vilket är bra för att jag kommer behöva hennes stöd när jag fyller första väskan.

Jag kommer att använda min blogg till att skirva lite om mitt liv när jag har flyttat. Den kommer att lämnas ut till människor som jag tycker om. Och människor som jag tror på. Och de som jag känner att det är okej att de läser vad jag skrivit. Bara de, ingen annan.

Så snälla du, var försiktig med mig och dela inte detta med någon som kan skada mig.
För jag orkar inte det helt enkelt.
Prata inte med mina vänner om det du läser, alla har inte adressen till min blogg.

Inte för att jag vill utesluta någon egentligen. Men för att jag har haft problem med så väldigt människor dom går långt för att kontrollera mig. Leva mitt liv. Det är obehagligt och jag är rädd för  att uppleva det igen.
Men det är inte du om du hittat hit, då är du en behaglig människa som jag tyker om. :) Och framför allt vågar låta läsa mina texter.

Jag tog en ofrivillig paus i mitt skrivande för att jag var i Stockholm och blev kvar där. I en månad utan att kunna skriva.
Men det var bra, jag är glad och redo att bli älskad tillbaks för den jag är. Lite mer i alla fall. Jag btror inte att jag var det för 37 dagar sedan då jag skrev här sist. Nu har jag så mycket mer att ge. Jag vet att det är så, för att det känns.

Jag ska flytta dit, till Stockholm. Så fort jag har packat klart alla väskor och städat ur mitt flickrum.
Nycklarnas tyngd känns bra i handen, och jag har ingen aning om vart de leder.

På två panikfyllda dagar löste jag den "hopplösa boendefrågan", men fy vad jag var stressad innan dess. Jag lånar en lägenhet, en etta första tiden och i november flyttar jag till ett rum på gärdet. Det kommer att bli skitbra! Till våren flyttar jag tilbaks till lägenheten, och ni ska veta att jag har en livtid av minnen där. och det är nära till det som varit avlägset så länge, och till de älskade levande och döda.

Dessvärre långt bort ifrån att sjunga högt ensam i havet mitt i natten, springa genom skogen tidigt, tidigt om morgonen. Vandra till Stens huvud, lyssna till åkraranas viskningar. Plocka vilda hallon, gå på äventyr med vilda vänner! Ligga på marken och lyssna på ljuden med skygga vänner. Jag kommer att sakna er!

Det värsta är att jag kommer långt bort ifrån att höra min lilla älskligskatt fnurra (hon kan inte spinna, så hon fnurrar) i mitt öra, känna hennes mjuka tassar i ansiktet på morgonen när hon väcker mig med sin morgonsång. Hon sjunger starkt, och hon hämtar nallar som hon tycker att jag borde passa medan hon, lejoninnan går på jakt efter matskålen eller fjärilarna i trädgården. Och jag kommer att sakna honom också, mycket mycket. Du vet, Ludde den försiktiga, långsamma, lilla, tungt suckande, välvilliga katten med aldeles för många tår för att inte vara han.
Jag skulle inte ta er ifrån varrandra, små stora vänner. Eller ifrån erat paradis och palats.
Ni ska vara fria på landet. Jag ska vara fri i staden.

Det är värst för att människor kan hälsa på i staden, prata i telefon, ha facebook. Det kan inte mina katter, för att det ska vara så. Men det gör lika ont i mig för det.

Jag har en känsla, panik.
Jag måste fly.
Jag bestämde mig för att öra någonting åt det.

Jag bokade en biljett till ett tåg som går om 6 timmar, jag kommer att ta det tåget till Stockholm. Där väntar min kära moster som jag ska försöka vara till nytta för. Jag älskar henne! Hon är den i släkten som är mest lik mig och förstår mig bäst. Helt underbart, jag ska volontärarbeta på katthemmet, hjälpa till i kolonin så mycket som det behövs och träffa min mormor! Helt enkelt, jag är glad (för en gångs skull, haha). Jag vet inte när jag är tillbaks igen, men jag hoppas att jag lyckas komma i god form och ge mig av vidare ut i välden snart. Men jag hoppas innerligt att jag lyckas lösa det till i höst!

Puss, kram och Yllegarn!

Här är en bild ifrån förra veckan


Nära molnen i himmlen, nära botten och de vassa stenblocken. Och jag.
Passar bra.

Saker som passerar oss rör vid mig men bara lätt. Flyktigt som ett tomtebloss, allt jag vet men inte sett. Jag är ung, jag vill fly. Vill du flyga bort med mig? Det är lätt om du vill, fly med mig tätt intill. Som glas ser jag genom dig, rer hur du dras till mig. Drömmar strös men suddas ut om vi inte fångar dem. Se mitt korthus en minut, andas in och börja om. Jag är lös, jag vill fly, flyga bort ifrån allt jag gjort. Det går fort, lite till. Det du vill är det jag vill. Jag vill ut, jag vill fly. Flyga bort från allt jag gjort. Det går fort det du vill är det jag vill. Som glas ser jag genom dig, ser hur du dras till mig. Som glas ser jag genom dig, ser hur du dras till mig. Som glas ser du genom dig, ser hur jag dras till dig.

för det fick jag idag när..

Jag lunchade  med en gammal klasskompis sedan gymnasiet och hans kusin. Väldigt mysigt!

Sedan kom en liten bästis kallad Hövding på eftermiddagen och vi tog med oss te och lite thaimat och vandrade till Vårhallarna. Där satt vi och åt kvällsmat, myste, lapade sol och snackade. Fy vad jag kommer att sakna henne sen.
Ja, jag är på väg bort. Jag vet inte vart nu men jag tror att jag kommer att försvinna härifrån snart.

Vi tog bilder, på varandra, havet och klipporna (eller om det kanske bara är stora vassa stenar). De kanske får komma upp någon sån bild här snart. Vissa blev riktigt bra faktiskt och jag känner mig som en stolt liten hobbyfotograf.
Nåväl, nu är jag hemma igen och har skickat henne med en Buss och diskat te-termosen. Nu ska jag ta det lugnt ett tag, slå upp pärmarna till någon av Bruno K. Öijers verk och vila kroppen. Den är trött.

Det var väldigt länge sedan jag hade det mysigt- Jag saknar att krypa ihop tätt under en filt med någon man tycker om och bara mysa. Prata lite om livet, se en film, trösa någon, ge varrandra hopp.
Eller bara ha en mysig tillvaro, baka kaka i ugnen så att det luktar gott i hela huset, vänta på att det kommer besök/ att någon man längtar efter ska komma hem.

Det bor folk i huset, men vi pratar bara om tråkiga saker, jag bakar inte ens längre  med glädje (då är det illa). Jag stresstvättar och hinner aldrig städa mitt eget sovrum för att jag är för upptagen av resten av huset. Det är inte mysigt eller trevligt. Inte någonstans. Ibland tror jag verkligen  att det vore väldigt mycket bättre om jag bodde ensam. Eller med någon jag kunde älska utan att förstöra för, som kunde älska mig  för den jg är varje dag. Inte bara ibland. Vi behöver tid ifrån varrandra. Jag är vuxen, de är vuxna, vi tär på varrandra. Jag är helt klart ivägen.

Mysig tillvaro, bara att kunna slappna av och veta att det är okej att sitta ner ett slag och andas utan att bli påhoppad om att man borde forttsätta göra nytta.
Fan vad jag saknar det.

Ofta så tänker man possitiva saker somman bara inte säger.. Tex spontant kommer tanken "Vad snygg han är i blått!!!" Men av någon anledning så säger folk ingenting. Jag vet att det, och jag blir tokig på mig själv för att jag inte gör det.
Så jag bestämde mig för att inte snåla med de trevliga sanningarna. Jag ger verkligen inga komplimanger bara för sakens skull. Det jag säger är sant för mig. Och varför hålla inne med saker som kanppast kan göra skada. Men vad jag känner mig fånig! Jag lyckades hispa ur mig att en person jag inte känner så väl är vacker. Det gick aldeles för fort och jag fick ta det två gånger, vad nervös man kana vara för ingenting ibland. Sjukt fånigt att det ska vara så svårt!
Jag fick ett spontant svar "Gullunge!!"
Vafan svarar man på det?! Jag är så långt ifrån "gullunge" som man kan vara... Jaja, nya vanor får oanade konsekvenser. Ifrån inbunden konstigt till "gullunge". Vad ska man göra? Vad är värst?
Äsch.. Skit samma...
Det skadar ingen att veta att man uppskattar saker hos dem, så ut med det bara! Jag jobbar fortfarande på det.
Mod!

Ojoj, nu händer allt samtidigt.
Jag har varit på bal. - Det var kul.
Jag har massa problem. -uh..
Jag har sökt jobb i Istanbul. -hoppas,hoppas hoppas att jag får åka dit!!!
Jag tar studenten.- fy fan.
Allt detta skulle man kunna skriva mycket om men jag orkar inte nu. Jag måste sova. Sov gott!
Här är silikongrodor som är doppade i sirap...

Detta skrev jag för mycket mycket länge sedan. Då jag gick i gymnasiet. Nu får det också vara med här.

Nej... Just det det är inte så lyckat att dagspendla emellan Göteborg och Österlen. Men det gör jag i alla fall några gånger i månaden. Idag till exempel, för att jag gå på modelcastings där. Ganska slitigt, 6.00 stack jag och så kom jag hem vid midnatt. Jag spenderade max 1 minut i castingrummet med agenterna. Men sedan tar man ju mått varje gång för att se om man hållit dem, filmar ibland och tar pollar.
Samtidigt som jag åker omkring och gör auditions till utbildningar och går på castings så måste jag försöka klara av studierna:Lätt och kul när man "aldrig är där och inte har koll" det är inte alla lärare som det är så lyckat att förklara vad man gör när man är borta.
Den spontana reaktionen är, "Aha, fåfäng, bortskämd och tjänar pengar på sitt utseende/Tar inte skolan och mitt arbete på allvar/ Det är ditt fel att unga tjejer får anorexia, så som du ser ut/ Ren avundsjuka eller förakt"..

Till att börja med, jag tjänar inte en spänn på detta, jag går ju back! Fatta vad dyrt det är med biljetter upp och ner till Gbg och dessutom måste jag äta minst en gång när jag är där.
Ja, jag är modell och jag ÄTER,( massor faktiskt ;) ).
Det gör inte alla iof, men jag tycker att det är en nödvändig sak att betala för.
Jag bryr mig om hur jag ser ut, men jag kan gå osminkad till plugget och i min mormors gamla kläder ibland. För jag vet att det inte går att göra så mycket åt hur man ser ut, gegga på med smink och bär snygga kläder, visst! Man ser bättre ut, men det ändrar inte ditt utseende. Man ser likadan ut under det där. Jag tar skola på allvar annars hade jag skitit i det helt, för den enda tid jag har till att plugga är nätterna. Och det är inte kul.
Ingen kan rå för hur de ser ut. Det komiska är att många personer vill banta och de är de som säger åt mig att lägga på mig lite.
Det är ju inte precis så att man gärna svarar "Ja, och du borde gå ner i vikt!", det finns inte på kartan. Det är inte roligt att vara spinkig, alla har någon form av rätt att ha åsikter om ens kropp och det är inte speciellt objektiva kommentarer man får.
Nu på senaste åren har jag faktiskt (det är ganska roligt hur välden aldrig är nöjd!) lagt på mig lite, även om jag fortfarande har modellmått, och då är det förmaningarna om att inte gå upp mer i vikt som haglar. Haha, ingen blir nöjd med hur jag ser ut!! Jag som var så nöjd nu när jag börjat kunna köpa vissa kläder i storlek 34.

Min mentor vet om vad jag sysslar med och vissa av mina lärare, en gång berättade jag för en lärare som sedan dess varit ohyggligt elak. Det är inte alla som reagerade som man trodde, några va mina vänner blev ohyggligt avundsjuka och taskiga. Då hade jag ändå bara berättat för de jag verkligen litade på. Världen är konstig, och jag upphör aldrig förvånas över människorna i den.  Jag försöker smyga lite med modelandet eftersom jag verkligen inte är "den coola tjejen" utan mer "den knäppa, konstiga tjejen". Dessutom får man oönskad uppmärksamhet av folk som annars behandlar en som luft och mindre värd. Nej, jag vill inte ha några ytliga statusfixerade vänner. Min lilla klass vet, tror jag. Och mina släktingar och närmsta vänner.

Nu sitter jag och pluggar inför ett stort prov jag har imorgon, tyvärr känns det inte alls bra och jag vet inte om det blir så bra heller. Jag pluggar lite till sedan måste jag få sova. Sov bara fyra timmar i natt och inte mycket mer förra.
Min bästa liknelse idag: att sluta äta är ungefär om att sluta duscha eller gå på toaletten, äckligt och korkat. Effekten är lika snygg vilken av de tre du än väljer!
God natt!

Jag har varit ledig under Kristihimmelsjox.
Lite skönt men tyvärr mest stressande och jobbigt när man vet att det är så mycket som borde göras. Jag tänker på sluttentorna, projrktarbetesraporter, uppsattser mm. men mest av allt på det som inte går att göra enskilt.

Snart ska jag gå upp ur min säg och göra mig i ordning och rusa iväg för att jobba med en teaterensambel (sju härliga människor som går kursen sceniskt karaktärsarbete) , vi ska sätta upp en version av Tolvskillingsoperan den 8:de Juni. Härligt men dock två dagar innan studenten, lite jobbigt. Vi har spelat den sista föreställningen av musikalen min klass hade som gemensamt projektarbete för några veckor sedan. Under tiden har arbetet med Tolvskillingen lagts lite på is.

Nu har jag förresten så sjukt ont i min rygg och nacke. Det har knakat mycket mer än vad det brukar idag men jag får hitta på någonting så att det släpper.. Kanske börja med att slappna av på riktigt. I alla fall försöka. Någontign jag blivit bra på är massage (då menar jag inte någon healing eller fånigt klappande) utan ordentligt jävla uträtande massage. Det värsta jag vet är folk som klappar eller liksom smeker försiktigt och nästan tafsar. Därför hatar jag att "få massage" av folk jag inte vet hur de gör eller som inte kan. ( Då föredrar jag att de slår på mig. )
Om man vet hur musklerna sitter och brukar ha ont själv så kan man ofta känna av hur man kan göra med andra människors smärta. Men visst är det bizzart att det ska vara så mycket lättare att skada någon?

Jag ska gå ut i köket och koka lite te och försöka somna snart.