Tarsius

Jag förstår inte, det gör så ont och det går inte att beskriva.
Ett hav av tårar och det känns så jävla hopplöst.
Det är är en helvetisk ökenvandring jag gör och ibland önskar jag att det bara fick ett slut.
Helt ärligt, ingenting har gått bra hittills. Ingenting.

Om det finns en mening med livet så vill jag att den meningen kommer hit och anmäler sig nu på stört.
För jag orkar inte mer.

Om jag bara hade en någon som kunde förklara varför jag skulle plågas såhär så kanske jag skulle kunna acceptera det.
Jag vet att man har svackor men varför måste allt gå åt helvette? Kan man inte få dö då?
Det är bara det om saknas. Fast nej. Om jag visste att jag skulle dö om några dagar så skulle jag ju sluta kämpa med det som rör framtiden och då kunna lägga lite energi på att leva mer i nuet och kanske njuta rent av?
Och då skull det kännas bättre och det verkar inte vara vad som är meningen.
.

Idag avundas jag dem som har möjligheten att se bort och blunda.
Jag blir bara så arg! Rasande.
Jag hatar mig själv nu, jag föraktar mig själv för att jag känner såhär.

Det verkar som att det jag lever för förstöras och förfaller varje dag.
Jag har aldrig upplevt frukten av det jag gör jag vet bara hur det går om jag inte gör någonting. Det vore fint om jag kunde tro och vara religiös, då skulle jag hoppas på att komma till himlen eller någonting sånt.
Jag kan inte tro, det går inte. Jag är en spirituell människa och jag tror att allt har någon form av själ, men där tar det slut.
Men jag tror inte på någon gud.
Ofta önskar jag att jag kunde det, det verkar väldigt säkert.
Men helt ärligt så är det ju inte det jag vill ha, löftet om en bättre värld efter denna.
Jag vill att det ska bli bra här där vi lever. Det kanske är därför och det skulle kanske inte hjälpa.

Ilskan ger mig ingen energi längre.
Jag har släppt taget, kastat mig ut renast ut vad jag inte behöver och gjort plats för nytt. Och detta är mitt nya, det som tagit upp den platsen. Jag vågar släppa taget. Jag önskar mig och längtar efter någon form av uppvaknande, nya insikter.

Längtan efter ett slut på detta är väldigt stark. Vad som händer med mig sen det skiter jag fullständigt i bara de jag älskar har det bra.
Jag riskerar nog att styras av mina känslor alldeles för mycket.

En lång taggig väg leder till sist till frukten av vårat arbete.
(Tjolahopp, tjolahej! Nu känns det såå mycket bättre..)
Men bären är sura och bittra och jag likaså.