Redo
Jag tog en ofrivillig paus i mitt skrivande för att jag var i Stockholm och blev kvar där. I en månad utan att kunna skriva.
Men det var bra, jag är glad och redo att bli älskad tillbaks för den jag är. Lite mer i alla fall. Jag btror inte att jag var det för 37 dagar sedan då jag skrev här sist. Nu har jag så mycket mer att ge. Jag vet att det är så, för att det känns.
Jag ska flytta dit, till Stockholm. Så fort jag har packat klart alla väskor och städat ur mitt flickrum.
Nycklarnas tyngd känns bra i handen, och jag har ingen aning om vart de leder.
På två panikfyllda dagar löste jag den "hopplösa boendefrågan", men fy vad jag var stressad innan dess. Jag lånar en lägenhet, en etta första tiden och i november flyttar jag till ett rum på gärdet. Det kommer att bli skitbra! Till våren flyttar jag tilbaks till lägenheten, och ni ska veta att jag har en livtid av minnen där. och det är nära till det som varit avlägset så länge, och till de älskade levande och döda.
Dessvärre långt bort ifrån att sjunga högt ensam i havet mitt i natten, springa genom skogen tidigt, tidigt om morgonen. Vandra till Stens huvud, lyssna till åkraranas viskningar. Plocka vilda hallon, gå på äventyr med vilda vänner! Ligga på marken och lyssna på ljuden med skygga vänner. Jag kommer att sakna er!
Det värsta är att jag kommer långt bort ifrån att höra min lilla älskligskatt fnurra (hon kan inte spinna, så hon fnurrar) i mitt öra, känna hennes mjuka tassar i ansiktet på morgonen när hon väcker mig med sin morgonsång. Hon sjunger starkt, och hon hämtar nallar som hon tycker att jag borde passa medan hon, lejoninnan går på jakt efter matskålen eller fjärilarna i trädgården. Och jag kommer att sakna honom också, mycket mycket. Du vet, Ludde den försiktiga, långsamma, lilla, tungt suckande, välvilliga katten med aldeles för många tår för att inte vara han.
Jag skulle inte ta er ifrån varrandra, små stora vänner. Eller ifrån erat paradis och palats.
Ni ska vara fria på landet. Jag ska vara fri i staden.
Det är värst för att människor kan hälsa på i staden, prata i telefon, ha facebook. Det kan inte mina katter, för att det ska vara så. Men det gör lika ont i mig för det.
Men det var bra, jag är glad och redo att bli älskad tillbaks för den jag är. Lite mer i alla fall. Jag btror inte att jag var det för 37 dagar sedan då jag skrev här sist. Nu har jag så mycket mer att ge. Jag vet att det är så, för att det känns.
Jag ska flytta dit, till Stockholm. Så fort jag har packat klart alla väskor och städat ur mitt flickrum.
Nycklarnas tyngd känns bra i handen, och jag har ingen aning om vart de leder.
På två panikfyllda dagar löste jag den "hopplösa boendefrågan", men fy vad jag var stressad innan dess. Jag lånar en lägenhet, en etta första tiden och i november flyttar jag till ett rum på gärdet. Det kommer att bli skitbra! Till våren flyttar jag tilbaks till lägenheten, och ni ska veta att jag har en livtid av minnen där. och det är nära till det som varit avlägset så länge, och till de älskade levande och döda.
Dessvärre långt bort ifrån att sjunga högt ensam i havet mitt i natten, springa genom skogen tidigt, tidigt om morgonen. Vandra till Stens huvud, lyssna till åkraranas viskningar. Plocka vilda hallon, gå på äventyr med vilda vänner! Ligga på marken och lyssna på ljuden med skygga vänner. Jag kommer att sakna er!
Det värsta är att jag kommer långt bort ifrån att höra min lilla älskligskatt fnurra (hon kan inte spinna, så hon fnurrar) i mitt öra, känna hennes mjuka tassar i ansiktet på morgonen när hon väcker mig med sin morgonsång. Hon sjunger starkt, och hon hämtar nallar som hon tycker att jag borde passa medan hon, lejoninnan går på jakt efter matskålen eller fjärilarna i trädgården. Och jag kommer att sakna honom också, mycket mycket. Du vet, Ludde den försiktiga, långsamma, lilla, tungt suckande, välvilliga katten med aldeles för många tår för att inte vara han.
Jag skulle inte ta er ifrån varrandra, små stora vänner. Eller ifrån erat paradis och palats.
Ni ska vara fria på landet. Jag ska vara fri i staden.
Det är värst för att människor kan hälsa på i staden, prata i telefon, ha facebook. Det kan inte mina katter, för att det ska vara så. Men det gör lika ont i mig för det.
Kommentarer
Trackback
