Tarsius

Jag är en ung kvinna, (det är man nog om man är dryga 19 år) även om det inte känns så.
Vissa gamla människor känner i kroppen om det är oska på gång eller oväder. Det gör jag också. Surt läge.
Äh, det är inte bara det fysiska. Jag är formad, för att må bra så blev jag vuxen ganska fort(Inte präktigt mogen, det sa jag inte. Det är jag verkligen inte någonstans!). Det behövdes, och i paketet följde min effektiva personavläsning med. Jag känner av anda ganska bra, det lärde jag mig den hårda vägen.
Det gjorde ont. Psykiskt och fysiskt.
Men det som inte dödar härdar? Eller vad var det som de elaka vuxna brukade säga (de var kanske bara oföstående, eller så kom det alltid vid fel tillfällen då det gör jävligt ont när man skrapat upp knäna eller blivit misshandlad och ljugit om att trilla i trappan?).
Låter jag bitter?
Jag är nog lite bitter, jag ska jobba på det.

Jag är ganska vettig innuti (jag önskar det) även om jag nog verkar lite knäpp på utsidan.
Komplettering av mig själv helt enkelt!
Eller så är det så att det som jag tycker är vettigt i mig inte syns?
Nej det syns inte utåt.
Utåt har vi skal.
Vi har inte valt.
Vi kan forma men det är skit samma för ingen bryr sig om det när det kommer till kritan (om de är vackra innuti).

Men man kan känna sånt. Se det med hjärtat eller kanske själen.
Jag ser människor som jag lär känna med ett "filter" där vad de gör och hur de är färgar. De som gör bra saker och är "goda" blir till exempel vackrare.
Det som jag första gången sett med ögonen stämmer inte med den bilden jag har idag av samma människa. Och jag längtar efter att få sluta de ögonen för alltid. Och bara se individer, personer,själar med hjärtat eller med själen.

Ibland så känner jag att träden har mer vett och förstånd där de står. Fasta med rötter, formade av livet och miljön. Böjer sig i vinden, men står allt som oftast kvar. Stadigt.

När jag är glad och lycklig som jag är nu så känner jag att jag har hur mycket som helst att ge. Jag blir lite ledsen när jag känner att jag har mer att ge andra människor och djur än vad som går.
Det är nog en form av kärlek.

Men när jag mår dåligt så känns allt hopplöst och jag kan bli skitsur när någon glömmer/struntar i  att tex källsortera, eller vad de äter osv.  Och då ska vi inte tala om vad de gör medveet mot varrandra.
I de perioderna undviker jag nyheterna och slänger tidningen. För att orka fortsätta göra så gott jag kan utan att det känns hopplöst.

Jag vill hjälpa allt och alla (jag vet att det inte går!!! Jag vet..) och försöker att leva så att så många som möjligt mår bra. Jag är nog i allmänhet ganska utilitaristisk av mig och det har format min livsstil. Fast jag räknar in djurens välbefinnande och det mesta.

Såg gräs idag, aldeles grönt. Så vackert i sin enkelhet. Vackert när jag såg det med ögonen och rent. Jag tror att allt har så mycket själ som det har möjlighet att ha. Allt har nog någon form av själ, mer eller mindre. Men du kanske har mer själ än en strumpa eller en plastmugg.



Jag tog en bild på det aldeles grön-gröna gräset i min mosters trädgård i eftermiddags. Vackert eller hur?