Tarsius

Läget är lågt.
Jag tyckte att de första dagarna av utbildningen varit förvånadstvärt hemska. Men en man är väldigt bra där, han undervisar min grupp i Samhälle, kultur och inlärning. Jag gillar honom han är tre meter lång, gammal och full av energi och undervisar skitroligt.
Jag var glad och nyfiken och kände mig peppad, i början.
Jag tror inte att jag blir lärare. jag tror inte att jag blir någonting och det är hemskt.
Önskar bara att en av mina vänner som jag tycker mycket om skulle höra av sig hon lovat. Bara det skulle betyda mycket. Jag vet inte vad jag håller på med eller vart jag är påväg.
Det känns som att jag sviker mig själv och jag tappar kanske vem jag är snart. Jag är rädd för det.
Jag vill bli påmind.


Vi skas göra en redovisning i grupp om vars en bok som vi läser. Eftersom jag redan deppat ihop och jag vet att ingen annan i min grupp vill läsa den så valde jag Ann Heberleins "Det var inte mitt fel!".
Jag har inte läst någonting som hon skrivit förut och därför tror jag att det kan ge mig någonting även om jag inte är ett fan av henne precis.

Min grupp är bra människorna i den verkar väldigt vettiga, de blir säkert toppenlärare. De är historie och samhällsinriktade alla utom den yngste killen 23år och lilla jag, vi läser religion. Alla andra är runt 30 (en av dem har redan barn...) och känner det som någon sorts kall.

Jag tänkte köpa kurslittraturen idag och handla lite för detta är min enda lediga dag, men det sket sig. För att någon har skimmat mitt kort och tagit alla mina pengar. Så, nu är jag inte gladare. banken strulade och sket i att ringa upp för att tanten ville gå hem istället. Men Polisen var snäll och hjälpte mig med min anmälan.
Nu återstår bara att klara sig med mat och sånt resten av månaden, kul. Och jag kan inte plugga för jagb har inte pengar till böcker. Och nej, de är så speciella så att bibblan inte har dem.
Jo, två av dem. Men de behöver jag inte än.
SÅ jag var deppig förut och nu är jag bara trött och ledsen. Och känner hur patetisk min tillvaro är och hur löjligt martyrigt det låter när jag skriver.
Men jag kanske får ut någonting av denna ekonomiska krach också... Tex så kan jag inte äta någonting onyttigt, för jag har kinta pengar till det (å andra sidan så inns det inte pengar till mat eller diskmedel heller)! Jiiipie...

Jag längtar till stället där jag tog denhärbilden.


Men jag ska gå till min mosters lilla kollonistuga istället med marmeladen jag gjorde förra veckan.