Tarsius

Mannen i mitt liv bär handskar som luktar svett och plast.
Hans steg är ljudlösa, hans makt är fullkomlig.
Men sina kalla händer håller han om min midja,
han kysser luften ur mina lungor och han trycker ner mig på det fuktiga golvet.

Händerna kramar hårt runt mina axlar när han viskar att det är mitt eget fel.
Jag är hans och jag vet det, det är lätt för honom att döda mig.
Han går aldrig så långt, jag är hans docka.
Han kommer till mig när han vill leka, driver mig till vansinne.
Brtyer ner vad som är jag bit för bit.

När jag känner paniken klibba sig fast och skriket nästan nått ut,
då kommer han gående in genom dörren,
Jag ser hans simmiga döda ögon som får väggarna att krypa närmre.

Det finns ingenting som hjälper här.
Jag försöker blunda och viskar ord som ingenting betyder längre.
Hans kalla händer innanför handskarna håller om mitt ansikte.
Jag tvingas möta hans blick, han ler när de första tårarna rullar ner för min kind.

Han ställer sig tätt bakom mig, lägger huvudet mot min axel och håller mig tätt intill.
Han talar om vad han ser med sin hesa viskade röst.
Om allt det äckliga, fula, förnedrande och vanskapta som är jag.

Han leker med fingrarna i mitt hår på samma sätt som barnen.
Han låter handflatorna vila på mina axlar innan han bestämmer sig för att långsamt sluta dem kring min hals.
Jag vet att det är bäst så och önskar att jag kan få dö.

Jag vill aldrig vakna igen så det gör jag.
Solen går upp och han följer mig osynlig för världen.
Ett steg bakom går han och jag känner lukten av metall ifrån hans andedräkt.

Jag längtar bort, vart jag kommer finns han där.
Finns någon som kan hålla mig i sina varma armar och hindra honom från att komma så nära?
För jag är aldrig ensam, bara nästan.



Bilden: Dagen var kall men jag var varm i hjärtat och lycklig i själen.